Kopparförgiftning eller brist på koppar

Kopparförgiftning eller brist på koppar – hur svårt ska det vara?

Under den senaste tiden har några fårbesättningar i landet drabbats av kopparförgiftning efter att de har fått bolus med koppar. Koppartillskott i form av bolus bör bara ges till vuxna får om man har påvisat kopparbrist. Men hur vet man att man riskerar brist respektive förgiftning hos fåren?

Fåret är unikt som djurslag i avseende på hur lite det skiljer mellan mängden koppar som behövs för att täcka behovet och som kan ge förgiftning. Behovet är 7 – 15 mg koppar/kg torrsubstans i hela foderstaten. Vid > 20 mg koppar/kg torrsubstans finns en klar förgiftningsrisk. Dessa värden gäller om inga antagonistiska substanser inverkar på upptaget av koppar. De mest betydande antagonisterna är svavel, molybden och järn som var och en hämmar upptaget av koppar. Koppar/molybdenkvoten bör ligga på 4-10 för att undvika förgiftning respektive brist på koppar.

Många faktorer påverkar kopparupptaget

Andra faktorer som påverkar kopparupptaget är till exempel fodersort, årstid, kalkning, gödning, nederbörd men också olika känslighet hos raser och individer. Proteinrika fodermedel som rödklöver och soja har ofta högre kopparnivåer än spannmål. Koppar tas upp bättre från pellets och spannmål än från grovfoder. Raps (kan förekomma som råvara vid pelletstillverkning) innehåller ofta mycket molybden och hämmar därmed upptaget av koppar. Jordinblandning i foder eller bete (växtligheten är nerbetad) ökar upptaget av järn som i sin tur hämmar kopparupptaget. Brist på svavel i vallen kan öka risken för kopparförgiftning. Renrasig texel och ostfriesiska mjölkfår har visat sig vara känsliga för kopparförgiftning, medan gotlandsfår är känsliga för kopparbrist. Individuella variationer i känslighet för kopparupptag respektive – förgiftning är stor och troligen ärftlig.

Kopparbrist

Drabbar tydligast lammen som växer dåligt och lätt får infektioner, till exempel av parasiter med återkommande diarréer som följd. Tackor med kopparbrist kan ha svårt att öka i hull efter avvänjning. Kopparbrist visar sig också som matt, sträv ull (känns lite som ”Svinto”), tydligast hos gotlandsfår. Kopparbrist ses oftast under betesperioden när fåren inte har fått mineralfoder med koppar eller inte ätit av mineralfodret i tillräcklig mängd. Brist kan därför vanligen hävas genom att se till att djuren äter mer av kopparberikat mineralfoder.

Kopparförgiftning

drabbar främst vuxna får om de har utfodrats med för mycket koppar under en längre tid (oftast under stallperioden). Fåren lagrar överskottet av koppar i levern. Förgiftningen är under detta stadium kronisk och syns inte på djuret. Vid påfrestningar som stress, lamning, avvänjning så akutiseras förgiftningen och fåren blir sjuka. Kopparjoner strömmar då från levern och ut i blodet och förstör de röda blodkropparna, varför fåren först får bleka slemhinnor. De tappar aptiten, blir svaga, slemhinnorna blir gula och urinen är mörk. Fåren dör inom några dagar. Behandling av djur som visar symtom är mestadels utsiktslös. Övriga djur i besättningen kan behandlas med till exempel högre intag av molybden för att undvika att fler insjuknar.

Utfodringsrekommendationer

Kopparbrist och kopparförgiftning hos får har varit känt länge, både i Sverige och utomlands. Utifrån vetenskapliga studier och praktisk erfarenhet har rådgivningen till fårägare i Sverige varit: Ge fåren mineralfoder som innehåller 200-400 mg koppar per kg torrsubstans. Se till att de äter 15-25 mg av detta per djur och dag under betesperioden eller när de ges grovfoder och/eller spannmål. Om de får koncentrat eller färdigfoder kan mineralgivan behöva justeras – kontakta lamm-/foderrådgivare för hjälp att räkna ut detta. Vuxna djur av renrasig texel och ostfriesisk mjölkfår bör ges mineralfoder utan koppar.

Kopparbolus

Bolus med koppar (egentligen kapslar med kopparoxidnålar) bör endast ges vid konstaterad kopparbrist i besättningen. Lamm och tackor som fått bolus med koppar ska inte ges tillgång till koppar i något annat fodermedel minst under den tid som boli är verksamt (6 månader enligt tillverkaren). De ska ges kopparfritt mineralfoder. Tackorna ska inte heller få tillgång till kraftfoder i någon form.

” The slow-release, glass bolus…is contraindicated in sheep due to be housed, since high availability of Cu in rations for housed sheep generally obviates the need to supplement with Cu”. (Ur ”Diseases of Sheep”, ed ID Aitken, 2007, 4:e uppl.)

En besättning som behandlade med boli

Ett exempel på hur nära brist kan ligga förgiftningsrisk, hämtat från en besättning som behandlade med boli för flera år sedan:

Besättningen bestod av gotlandsfår och ingick i intensivrådgivning på grund av låga mönstrings- och slaktvikter hos lammen. Leverprov från slaktlamm och blodprov från tackor visade låga kopparnivåer och tämligen låga koboltnivåer. Foderprov visade att kobolt- och kopparhalterna var mycket låga, molybden- och svavelhalter låga medan järnhalterna var höga i hö, spannmål och spannmål-ärtblandning.

Foderstaten under stallperioden ändrades så att tackorna fick mineralfoder och koncentrat inblandat i spannmålen – tidigare hade de fått mineralfoder i fri tillgång och ärtor som proteinfodermedel. Första veckan i juni, i samband med avmaskning av lammen, gavs samtliga tackor och 53 av 73 lamm kopparkapslar (bolus), övriga 20 lamm var obehandlad kontrollgrupp. Samtidigt byttes mineralfodret ut mot mineraler utan koppar, och koboltsulfat tillsattes i dricksvattnet. På grund av hög nederbörd drack inte fåren vatten förrän från mitten av sommaren. Då fick de emellertid tio ggr för hög dos av koboltsulfat pga att fårägaren missuppfattat doseringen. Prov från slaktlammen visade att alla hade höga koboltnivåer (ej förgiftningsrisk). Tio lamm som hade fått kopparkapslar hade höga kopparnivåer varav hälften hade nivåer som indikerade förgiftningsrisk. Av elva lamm som inte fått kopparkapslar hade sju normala kopparnivåer och fyra låga kopparnivåer. Att så många av de obehandlade lammen hade normala kopparnivåer kan dels bero på att tackorna hade fått koppartillskott och dels på att lammen fått kobolttillskott via dricksvattnet – kobolt lär ha en reglerande effekt på upptaget av koppar. Inga djur visade symtom på kopparförgiftning.

Även kommande stallsäsong hade fodret låga koppar- och kobolthalter, men fårägaren gav tackorna fr o m hösten mineralfoder med koppar. För att kontrollera kopparstatus provslaktades tre tackor i februari och visade sig då ha höga kopparnivåer, troligen en summaeffekt av kopparkapsel och kopparberikat mineralfoder. Därefter byttes mineralfodret ut till kopparfritt dito.

Även nästa betessäsong behandlades lamm (60 av 91) med kopparkapslar och dessutom med koboltsulfat, denna gång blandat med avmaskningsmedlet. Tackorna fick inte koppartillskott. Från midsommar blandades koboltsulfat i dricksvattnet. Prov togs på hösten från 20 slaktlamm och fyra tackor. Tio av slaktlammen hade fått kopparkapslar och åtta av dom hade normala nivåer, två hade höga nivåer. Av de 10 obehandlade lammen hade två normala kopparnivåer, åtta hade för låga. Av de fyra tackorna hade tre otillfredställande nivåer, en hade normal kopparnivå. Samtliga hade bra koboltnivåer.

Fårägaren ökade lammens mönstringsvikt redan första året som de behandlades med koppar och kobolt med 10 (!) kg och slaktvikterna i snitt med 2,9 kg. Andra året ökade vikterna med ytterligare 3,3 kg i såväl mönstringsvikt som slaktvikt och toppade därmed såväl länets mönstringsresultat som slakteriets resultat! Förvisso inte bara en effekt av mineraltillskott utan även av andra förändringar som skedde på grund av rådgivningen…

Veterinär Åsa Lindqvist
Fä&Folk

 

Det här inlägget postades i Ingen kategori. Bokmärk permalänken.