Mer från fårveterinärernas kongress i NZ: Parasiter ett stort problem

Här fortsätter vet. Åsa Lindqvist sin rapport från fårveterinärkongressen i Nya Zeeland 2013:

Många länder, särskilt de på södra halvklotet, har stora problem med resistens mot avmaskningsmedel. Mer än två dagar ägnades därför åt detta viktiga ämne. Man rapporterade om olika sätt att förebygga resistens- och parasitproblem och om nya avmaskningsmedel. De flesta  forskningsresultat kommer än så länge från modeller, inte från stora försöksserier eller fältförsök.

Merinobagge med kuperad svans och begränsad mulesing runt svansfästet. Foto: Åsa Lindqvist

I NZ har man med tester sett att resistens mot avmaskningsmedel finns i minst i 2/3 av fårbesättningarna. De flesta fårägare skulle behöva testa sina besättningar varje år, men det är få som är beredda att betala för testningen. Ser man inga symtom på bristande effekt av avmaskning bryr man sig inte om att ta prov för att testa effekten av avmaskningen. I flera studier har man dock visat att trots att inga tydliga symtom på parasiter förekommer, så minskar värdet på slaktkropparna med 10-14% om ineffektiva maskmedel använts. Denna värdeminskning motsvarar testkostnader i 3-4 år.

Även om två nya avmaskningsmedel har registrerats det senaste året är det mest kostnadseffektivt att förebygga resistensutveckling mot de ”gamla” preparaten. I NZ har man olika strategier för detta. Man tittar på vilka rutiner som kan vara ”högriskmetoder” för att skapa resistens mot avmaskningsmedel, och på alternativ till dessa. Det kan t ex vara att inte avmaska tackorna vid lamningen, särskilt inte med långtidsverkande medel. Istället kan man enbart avmaska särskilt känsliga grupper, som tackor i dålig kondition eller de som väntar trillingar. På det viset får man också en större andel parasitlarver på betet som är känsliga mot avmaskningsmedel, s k ”refugia”. Lammen som betar får i sig mer av dessa larver och avmaskningen får bättre effekt.

Från flera håll förespråkade man kombinationsmedel, dvs avmaskningsmedel som består av flera olika verksamma substanser, för att göra resistensutvecklingen långsammare. De ökar utspädningen av resistenta maskar med känsliga, ”refugia” blir större. Metoden är dock bara bättre så länge som vart och ett av de ingående avmaskningsmedlen har effekt och verkligen späder ut ”refugia” på betet.

Lammet har haft fluglarvsangrepp, men nu har ullen vuxit ut igen på ryggen. Foto: Åsa Lindqvist

Forskare från Australien påpekade att parasitproblemen är mycket beroende av klimatet. Även inom Australien finns områden med mycket olika klimat. I vissa räcker det att få kontroll över parasiterna genom att avmaska strategiskt under sommaren, ta träckprov och att då och då kontrollera avmaskningens effekt. Här behövs inte särskilda strategier för att hålla en ”refugia”, menade man.

Det är viktigt att använda avmaskningsmedel med hög effekt och att avmaskningseffekten kontrolleras på varje gård. Man betonade också att andra metoder än avmaskningsmedel måste till för att bekämpa parasitproblemen.

En veterinär från Storbritannien kopplade parasitkontrollen till klimatet. Han påpekade att det finns studier som tyder på att nettoutsläppet av gaser som påverkar växthuseffekten är lägre från effektiv produktion än från djur som växer dåligt. Å andra sidan är det svårt att tillämpa förebyggande betesstrategier, som växelbete eller odling av grödor, eftersom ekonomin i fårproduktionen ofta ligger i att man utnyttjar områden till får som inte är lämpliga för annan produktion. Därför kommer avmaskningsmedel att behövas, vid sidan om andra strategier. Svårigheten ligger i att parasiterna har funnits på jorden i 1 miljard år. De har en stor genuppsättning och kan därför anpassa sig till alla möjliga scenarion. De kommer t ex att anpassa sig till klimatförändringar och till nya typer av avmaskningsmedel.

Här avmaskar man, ger spårämnen och gör juverkontroll. Foto: Åsa Lindqvist

I en fårbesättning i Skottland jämförde man lamm som bara avmaskades om de inte ökade i vikt enligt en förutbestämd plan (försöksgrupp) med lamm som avmaskades enligt tidigare rutiner, dvs var sjätte vecka (!).Under två år minskade antalet avmaskningar med hälften i försöksgruppen, äggantalet höll sig under 250 (dvs lågt) i båda grupperna och man såg ingen skillnad i viktökning mellan grupperna.

Flera länder i Sydamerika har också rapporterat resistensproblem. Man rekommenderar sambete med nötkreatur, tillskottsutfodring och avelsåtgärder – det senare eftersom vissa raser har visat sig mer immuna än andra mot parasiter. Korsning mellan de parasitimmuna raserna, som inte alltid är så högproducerande, med t ex köttfårraser kan vara ett sätt att behålla produktionsnivån och samtidigt få mer motståndskraftiga djur. Se även artikeln om Tefrom-fåren i Fårskötsel nr 5.

En del av butikssortimentet på en veterinärklinik. Foto: Åsa Lindqvist

Avelns roll i bekämpning av parasiter har man även studerat i västra Australien. Här har man bl a tittat på ärftligheten vad gäller fluglarvsangrepp hos Merino-får. Man fann att ärftligheten var hög och följde bagglinjerna.

Författarens kommentar: Parasiternas livcykler och bekämpning varierar från land till land, liksom resistensläget mot avmaskningsmedel. Man kan inte ta resultat och bekämpningsstrategier från ett annat land och tillämpa direkt i svenska fårbesättningar. Risken är att man skapar nya problem i stället. Vi måste göra egna undersökningar.

Parasit- och resistenssituationen i Sverige har hittills varit mycket bra, om man jämför med andra länder.

Det här inlägget postades i Utblickar. Bokmärk permalänken.