Glimtar från Nya Zeeland: ”Det långa vita molnets land”, fårproduktionen och veterinärernas världskongress

Författare: Åsa Lindqvist

Var fjärde år samlas fårintresserade veterinärer till en världskongress. Södra och norra halvklotets länder brukar turas om att arrangera kongressen och i år var det alltså Nya Zeeland som stod för värdskapet. Innan själva kongressen kunde man välja att åka på någon av de arrangerade turerna ( ”pre conference tour”): antingen en kortare på 4 dagar på Nordön eller en längre på 12 dagar på Sydön. Dessa turer brukar vara ett ypperligt tillfälle inte bara att se landet utan även studera dess fårproduktion, olika raser och produktionsförhållanden. Lokala veterinärer informerar vid gårdsbesöken om hälsoproblem och hur man hanterar dem.

Jag deltog naturligtvis i kongressen men också i den längre turen på Sydön. Eftersom jag varit på Nya Zeeland förut och har några vänner där passade jag på att besöka dem, och jag åkte också runt med vänner och på egen hand. Bilderna och exemplen som jag visar är alltså från en blandad kompott under min tre månaders vistelse i det vackra landet på andra sidan jordklotet. Om inte annat har angivits är det jag själv som har tagit fotona.

Kongressen ägde rum i Rotorua på Nordön. Rotorua är känt för sina heta källor, kokande lera och – svavelos! Den samlade flera hundra veterinärer, varav cirka hälften från Nya Zeeland och resten från övriga delar av världen.

Kongressen inleddes med sång och dans av maorier. Kvinnorna har kvistar av ”Silver Fern” i händerna – en symbol för Nya Zeeland. Foto: John Smart

Programmet var digert med fyra dagars föredrag och kvällsaktiviteter. Varje morgon började med en halvtimmes föredrag om dagens tema. Därefter kunde man välja mellan tre sessioner med olika temata. De stora huvudfrågorna var parasiter och resistens mot avmaskningsmedel, fotröta och djurvälfärd. På programmet rymdes också produktionsfrågor, Schmallenberg-situationen i Europa, flystrike (fluglarvsangrepp), hälsoplaner och datoriserade hälsoprogram, ämnesomsättningssjukdomar mm. Nytt för i år var en session om ”working dogs” – vallande och andra hundar som används i arbetet med fåren. Detta var ett önskat inslag från flera veterinärer som blir konsulterade om hundar och deras problem vid gårdsbesöken.


Vår konferencier på kongressen, Bruce, var en karikatyr av en nya zeeländsk fårbonde. Foto: John Smart

Fotröta

Det mest uppseendeväckande på denna session, ja kanske på hela kongressen, var dels rapporterna om lyckade resultat av engångsbehandlingar med antibiotika, dels att man i Norge är på god väg att utrota virulent fotröta. I Danmark, Tyskland och eventuellt fler länder får djurägarna inte använda kemiska medel till fotbad, på grund av de miljöskador som medlen kan orsaka.

När man läser eller hör rapporter om fotröta är det viktigt att veta att olika länder definierar fotröta och friförklarar besättningar utifrån olika faktagrunder.

Den danske veterinären Inga Stamphöj arbetar som distriktsveterinär och fårspecialist. Hon har som mål dels att utrota fotröta från infekterade besättningar, dels att skapa ett kontrollprogram så att fotröta inte sprids mer mellan besättningarna. Diagnos och kontrollprogram baseras på förekomst/frånvaro av DNA från fotrötebakterien Dichelobachter nodosus. Hon tar prov från klövar från ett urval djur i besättningen. Besättningar där man inte påvisar DNA förklaras fria och kontrolleras igen efter ett år. I besättningar där man påvisar DNA behandlas alla djur i besättningen. Djuren får en engångsinjektion med ett speciellt, licensbelagt, antibiotikum. Över 100 besättningar har testats, och ca 40 har behandlats med gott resultat. Besättningsstorleken har varierat mellan 15 och 3000 tackor.

Bildtext: Fotröta, grad 3.

I Tyskland har man gjort ett mindre försök som också visar goda resultat med antibiotikabehandling. Här jämförde man sex olika antibiotika, varav fem enbart injicerades en gång och den sjätte tre gånger, med dagligt fotbadande i zinksulfat i 10 minuter i nio dagar och med en obehandlad kontrollgrupp. Resultatet var lika bra för antibiotikabehandlade som för fotbadade får.

Animalia i Norge har lett ett projekt, ”Friska fötter”,  för att kartlägga och bekämpa fotröta.  2008 genomfördes en stor undersökning: man kontrollerade alla får och klövar i 4000 besättningar över hela landet. I 1124 besättningar med misstänkt fotröta  tog man prov för DNA som påvisades i 453 avdem. Sedan 2010 har man undersökt och provtagit besättningar med misstänkta symtom på fotröta och deras kontaktbesättningar, oavsett om de senare visar symtom eller ej. De flesta besättningar med virulenta stammar finns i Rogaland. Man definierar svår fotröta som att man antingen finner virulenta (motsats: benigna) stammar eller ser höggradiga symtom på fotröta (grad 3-5). Virulenta stammar kan förekomma även i besättningar med inga eller lindriga symtom på fotröta (grad 0-1). Därför fordrar man prov från minst 5 individer som inte har virulenta (men benigna) stammar för att ”friförklara” besättningen från virulent fotröta. Målet är att utrota virulenta stammar från Norge och man tror att man är på väg att lyckas.

Det här inlägget postades i Utblickar. Bokmärk permalänken.